Vid den här tiden av året formligen strömmar det in inbjudningar till olika utställningar och festligheter i samband med den årliga möbelmässan i Milano. Tyvärr. Jag ska ju inte dit vilket varje ny inbjudan så smärtsamt påminner mig om.
Eller...
Det är ju så klart superroligt att gå omkring på mässan. De tre första timmarna. Sen är det mest smärtsamt. Man kommer dit nyfiken som en liten kalvunge som första gången släpps ut på grönbete. Iklädd bekväma kläder och fotriktiga skor inleder man entusiastiskt rundvandringen. Sen på eftermiddagen då man hålögd sitter och klagar över sina skavsåriga fötter och ömma rygg så svassar de käcka italienskorna förbi i högklackat och en liten dress. Man vill egentligen bara åka till hotellet och få helkroppsmassage men åker vidare till showroom efter showroom efter showroom. Middag får man inte föränn vid tiotiden som brukligt är. Vid det laget är man så trött och hungrig att första tuggan får en att somna. Det riktigt underbara med mässan i Milano är ju att komma till solen efter det lååånga svenska mörkret. Och maten. Och vinet. Det andra en nödvändighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar